Gaaaaaaaaargh

Nu var det gjort. Nu har jag klarat av att springa 6 km. Men som så mycket annat i mitt liv kan det naturligtvis inte vara enkelt. Näpp, kan vi krångla så gör vi det.

Jag springer ju tillsammans med min sambo. Som ni vet så blir jag ibland lite trött på honom, kanske lite mer än lite men det får vi diskutera vid ett annat tillfälle. Hur som helst så skulle vi ut och springa.

Nytt spår som jag aldrig sprungit innan. Då lägger man mycket fokus på att försöka ta reda på vad som kommer runt nästa träd. Bara för att upptäcka att det bara är oändligt mycket mer stig kvar att springa på. Sambon övertygar innan löpet påbörjas att det är bra skyltat.

Det var det...efter 2 km och fram till ca 5 km...Sen gick stigen över i en väg och var det höger eller vänster som gällde? Det visade sig senare att det tydligen var rakt fram som gällde, go figure!

Det är plågsamt, det är svettigt, det är fluff som skvalpar på magen och låren och rumpan och..ja ni fattar. Dessutom såg jag också allt..i min egen skugga....För jävligt...MADDA FAKKA...

Hur som helst. Överenskommelsen med sambon var att vi ses vid bilen.

Enkelt så.

Kan man tycka.

Men inte med min sambo...som bestämmer sig för att tänka lite för sig själv.

Och flyttar på bilen!

Do I like to look for the car? Ever? Nej det gör jag inte. Och speciellt inte efter att jag precis har sprungit 6 km. Då vill jag inte behöva leta efter sambo som befinner sig gud vet var.

Men det var bara att gå tillbaka och som tur var så hittade jag honom efter ca 10 minuter.

Det bästa av allt är att han är helt övertygad om att han har gjort helt rätt. För han ville ju bara vara snäll. Genom att parkera på ett ologiskt ställe där jag aldrig har varit. Ca 1 km åt helt fel håll.

Explain..please! I don't fattar. Men jag klarade av det...Så just nu är jag bäst!