Träninig + pizza = sant

Jaaaaaaaaa jag vet att det låter extremt mycket som ett stort fett nono. Och det är det säkert i vissa delar av landet, världen och i vissa hem. Men inte här.

Så idag var det träning, kort runda ute på ca 5 km, och sedan hem till en god bit pizza.

Varför?

Tja, för att vi är lite lata.

Men jag har sån jävulsk träningsvärk i min mage från igår så det går lite på ett ut känner jag. Jag menar volangerna ska ju underhållas! Eller hur?!

På det här sättet kan jag dessutom fjäska för killen imorgon när han får kall pizza...det brukar gå hem.

Igår utmanade jag dessutom sambon i Wii...

Jag tokvann över honom...men det kan vi kanske prata lite tyst om för han är lite känslig.. ;)

Han vill ha revansch nämligen. Då är frågan..ska jag knäcka honom helt eller bara delvis?!

Fredag imorgon...ni vet vad det betyder!

Alltså...

..man är inte så stor i sin lilla bil när det kommer stora brandkårsbilar och vill köra om. Man inte kan flytta på sig för att man har sju lastbilar framför sig och befinner sig på 2 + 1 väg men inte på den sidan där det är 2 filigt utan precis efter där det har gått över till 1 fil....

Man är mycket liten och hoppas att ingen dör!

Hua....nu ska jag ut och äta med tjejerna! Hihi!

Världens bästa idé

Non-stop med rom i.

Amen förstår ni potentialen i denna fantastiska idé?!

Hur jag har kommit på den geniala tankten?! Tja, jag är ju lite konstig och den senaste tiden har jag känt smaken av rom när jag har ätit non-stop.

Nej, jag har inte doppat dem i rom. Dem smakar rom. Helt av sig själva.

Märklig känsla.

Trött

Trött, trött, trött. Passade på att träna ikväll också. Men fasen vad stel jag var i kroppen idag. Men kämpade på tappert i 1,5 timme.

Dagen har varit ett virrvarr utav möten och samtal. Fick mig också en känga, som vanligt, löste situationen och så var det eftermiddag och dags att gå hem.

Måndagar.

Imorgon blir det ingen träning för då ska jag ut och äta med tjejerna! Wiiiii!

Om Wii

Jag och sambon har en Wii-konsol. Den blir använd med jämna mellanrum men nu var det ett tag sedan sist.

Jag har inte orkat träna på nästa en vecka, det har varit för mycket annat och jag har prioriterat bort det.

Dumt jag vet.

Så ikväll tänkte jag att nu var det dags. Sambon köpte ett dansspel för ett tag sedan och ikväll var det en bra kväll för att pröva.

Oh my God.

Kom inte och säg att det inte tar..för fifan det gör det! Fasen vad jag svettades, och det var inte helt dåliga låtar heller.

Men hur fasen man ska kunna göra det med sina gäster vet jag inte för det gick inte att stå och mesa. Då fick man inga poäng. Och det vill man ju ha, speciellt om man är flera som spelar!

1,5 timme senare kan man väl säga att jag var rätt nöjd. Så jag tror att jag kan ge mig på detta dem kvällar jag inte fixar att ge mig ut att springa.

Det känns i magen kan jag meddela. Och i benen. OCH i armarna, ja jävlar där känns det!

Men volangerna är kvar, fan.

Trevlig kväll med vännerna

Den nyblivna familjen med lilla, lilla, lilla snuttan. Så gullig och herregud vad liten hon var. Oj.

Trevligt med tårta, många skratt och krångligt spel som vi till slut kanske fick lite ordning på.

Om orakade ben

Tittade ner på mina ben innan.

Hmm...någon annan som ha könshår på benen? För det ser det ut som på mina ben...

Kanske dags att raka sig lite?!

Någon annan..

..som har svårt att äta på fredagskvällar?

För det har jag. Ikväll har jag lyckts få i mig ett styck pizzakant och en glass. That's it.

Det går inte.

Det tog stopp långt innan jag fått i mig hela glassen så sista biten lät jag smälta så mycket som möjligt. Det var lättare att lura mig själv med att det var mer dricka än glass på det sättet.

Är det lite knasigt?!

Kan ju tilläggas att sambon inte har några sådana här problem. Bastard.

Fredag....

Läs gårdagens båda megainlägg. Lägg då till superpuckon som inte lyfte på sina jävla arslen för att hjälpa till och som drog över på tiden hela jävla tiden så att jag och en annan kollega blev lidande. För det var en repetition idag...förutom chokladen.

Vilket har gått och blivit ett enormt mysterium. För den sista personen som jag frågade idag hävdade att även han inte var den skyldige som hade lagt choklad på min stol.

Then who?

Eller är jag dum i huvudet och hade med mig choklad som jag omedvetet la dit själv och sedan inte minns det? Med tanke på hur mycket jag har haft att göra så skulle det inte var helt omöjligt.

Not good om så är fallet.

Så dagen polishistoria. Idag körde jag förbi inte en, inte två utan TRE polisbilar, oberoende av varandra, på vägen hem. Men ingen stoppade mig så dem hade nog annat att tänka på. Hur dem nu kan ha det för alla tänker väl på mig?! Vavava?!

Och dagens tankningshistoria. Jag har tankat för tredje gången på två dagar....Jag är dum i huvudet och väldigt envis...väldigt envis. Det räcker så, så kan eran fantasi få skena iväg med er. Något måste ni ju ha att göra nu när det är helg!

För det är FREDAGSMYS....om det så är det sista jag gör....

Vilket med andra ord betyder somna i fosterställning i soffan klockan 20.00. Fast fasen...vi ska ju på bio....hur ska detta gå.

På tal om bio...vad händer med det förbannade valet? Vad blir det av det hela? Blir det omval eller inte...jo...nä..jo..nä...

Bestäm er för tusan!

Ja, ja..

Jag vet att jag höjer min kompetens till skyarna och nää jag ska kanske inte göra det och kanske borde coola ner mig lite.

Men om man säger att man har 50 ärenden och har 33 (JAA jag räknade vaddå då?) och jag har 32 då kan man sällan övertyga mig om att man har så mycket mer att göra. Sorry den hönan går jag inte med på.

Och NEJ förresten jag tänker inte be om ursäkt för att jag höjer mig själv för jag har faktiskt fixat utav bara helvete.

Men jag kanske inte ska ta i så mycket....men då vill ni ju inte läsa för det är inte spännande. Men det kan faktiskt inte vara en polis i varenda buske...fast jag bor ju granne med en...

Hmm...undrar om det är en slump eller?!

Vilken dag

Var ska jag börja? Vi kan börja med att nu får ni faktiskt se till att vara lite fler som läser den här underbara bloggen. Jag har med fasa tittat på hur mina läsarsiffor gradvis minskar. Nu får det bli en mobil med internet så att jag kan uppdatera under dagarna för detta håller inte. Om ni visste hur mycket snaskigheter ni går miste om för att jag inte orkar skiva sjuk långa inlägg varje dag...My GOD.

Hur som helst. Som ni vet har jag varnat för extremt väder dem här dagarna. Massiva möten och med hög potential att allt kraschlandar.

Tur att jag finns!

Ok nu kör vi ett mastododont inlägg.

Dagen börjar med att en uppdragsgivare skulle komma på uppföljningsmöte. Mötet börjar 08.00 och måste avslutas 15.00 på sekunden för då kommer nästa uppdragsgivare. Välplanerat eller hur?! Nej det var det inte men så var det inte jag som planerade det heller utan högsta hönset och vad gör man?! Jo man fixar.

Som en kollega till mig uttrycker det "fittan fixar allt". Och den här fittan fixade ta míg fan allt idag.

06.50 är jag på jobbet och kollar av läget och planerar för dagen. Jag har full kolla och vet vad som ska göras, när och hur. 07.20 stiger första kollegan in och kollar läget men hjälper för all del inte till med dem sista finjusteringarna. 07.50 vrålar sagda kollega till mig "Har du inte bokat konf. salen??!" Inom mig säger en röst "Har inte du? Det var ju du som bokade med första uppdragsgivaren?!"

Naturligtvis säger jag inte detta högt utan säger oförstående nej. "Då får väl jag springa iväg och rädda dagen" säger hon och stormar iväg. Som om det hela var mitt fel.

Ok. Vi går tillbaka ca 3 veckor i tiden....Det är nämligen då jag ens får veta att uppdragsgivare nr 1 ska komma. Hon har pratat med dom i telefon och via e-post....Men jag ska göra bokningen?! Jag har bokat in uppdragsgivare nr 2....Allt var fixat. Märkligt?!
Under de senaste 3 veckorna har jag, av någon konstig anledning, jobbat röven (den är stor vill jag lova) av mig för något som hon borde ha ordnat med en gång. Jag har meddelat säkerhetsreceptionen, jag har bokat lunch och fjäskat för människor så att sakere ska gå i lås vid rätt tidpunkt, jag har sett till att alla vårdplaner är utskrivna och alla 7000 andra saker som ska ordnas är ordnade.

Ändå har hon suttit och nästan gråtit och sagt att hon har sååååå mycket och att hon inte hinner med något?! Hur är det möjligt? Vi har lika mycket att göra, lika svåra ärenden och ändå är det jag som hinner men inte hon?! Why?

Så åter till idag. Hon rusar iväg och lämnar mig återigen med allt som ska fixas. Inget fika är bokat, kopior som måste göras...you name it. Men I fix och när jag kommer iväg till konf. rummet så är vi i fas. Förutom fikat.

Så börjar vi mötet och det fortlöper relativt smidigt. Mitt i en uppföljning lutar hon sig mot mig och säger "ska vi inte ta fram fikat?" varpå jag svarar "jo men vi låter dem prata klart om det här så tar vi det i skarven till nästa patient". Hon måste ha hört "snälla res dig upp nu och få mig att se ut som en idiot och stör mötet" för det var vad hon gjorde.

Och så här bara fortlöpte det. Till slut fick jag avlösning och då var jag så arg att jag kunde skrika vilket jag också gjorde med några väl utvalda personer.

Då kommer vi till det konstiga för dagen. Någon uppfattade slutet på min harang "...och jag har inte ens någon jävla choklad kvar..." Så när jag kom tillbaka efter lunchen så låg det 2 (!) chokladkakor, 70 och 86 %, på min arbetsstol.

Men ingen vill kännas vid att det är dem som har lagt dem där. Så nu har jag ett mysterium att lösa OCH känner mig som värsta häxan för att jag överreagerade. Fan, aldrig kommer man med röven om rätt sida linjen.

Jag kan se hur det har sett ut. Jag har stått och vrålat, med håret spretandes åt alla håll. Nä det kan inte ha varit en vacker syn.

Slutligen så skulle vi vidare till möte nr 2 och då säger hon till mig "har du kollat om dem har kommit ännu?"...Och då skulle jag ha sagt "Har DU?". Det positiva var dock att hon sa att jag kunde gå och inte sitta med på hennes möten...även om hon sa det snorkigt som fan. Jag slapp iallafall komma hem vid 19.00 och det uppskattar jag.

Imorgon är det samma sak...Men då är det åtminstonde fredag och jag slipper fundera på det här under några dagar.

Och allvarligt....nu får ni höja mitt ego lite för nu är det typ bara 2 pers som läser den här bloggen....Var är ni? *snyft*

Om att..

...sitta i pottan med bajs upp till öronen.

Ja så känns det just nu. Och inte för att klaga, jag är ju nöjd med att jag åtminstonde har ett jobb. Men nu är det tufft. det går i 180, alla tjatar om att jag ska gasa, inget är bra nog, jag är inte snabb nog, har inte rätt svar...inte tillräckligt bra helt enkelt. Jag är långt från ensam att känna så här men det är skrämmande. Många bra på mitt arbete som är på väg in i den berömda väggen men fortsatt detta ständiga tjat. Gasa, gasa...BROMSA....fan vad långsam du är.

Idag tröttnade jag och sa vid slutet av ett möte (med nära kollegor som jag litar på) att "nä..nu ska jag tillbaka ner till mig och leka med tuttarna". Vi kan väl säga att jag fick fyra par stora ögon vända mot mig och sedan brast dem ut i skratt...tror att det behövdes!

Men nu kör vi för fan...det är en liten bit kvar till väggen och jag har klätterutrustning med mig i bagaget.

Men så får jag komma hem till världens underbaraste katt som kämpar järnet för att smälta mitt kalla hjärta, vi kan väl sägas att han lyckas.

Träningsvärk

Ta ett styck sambos, lägg till träning ca 5 dagar i veckan. Addera ett styck promenad och du får...TRÄNINGSVÄRK.

Sambon och jag skulle ta det lite lugnt i helgen, jag kände mig hängig men ville träna iallafall, så vi bestämde oss för att ta en långpromenad.

Sagt och gjort. Vi åkte ut till Bastasjön, ett ställe i närheten av där vi bor, och kollade in slingorna som dem hade där. Det fanns allt från mesiga 2,5 km, som vi konstaterade att det var alldeles för kort, till 13 km som nog var för långt. Vi ville ju få ut något av det utan att dö på kupppen. Så vi bestämde oss för 6 km och skulle sedan avsluta med att kolla in 4 km, så att vi kom upp i en mil.

Sagt och gjort hoppade vi på en stig som var markerad med alla möjliga skyltar. Vi trodde att vi gav oss på 6 km slingan men när det hade gått 6 km och vi fortfarande gick bort från ursprungsstället...tja då anade vi att det inte var så. Därför trodde vi att vi hade blandat ihop det med 8,5 km slingan....
Men när skylten för 8 km kom upp och vi inte skymtade ursprungsstället...tja då anade vi att det inte var så. Så vi tänkte att vi kanske hade missat någon skylt och gick en mil...tja när vi passerade 10 km skylten så anade vi att det inte var så för då var vi tillbaka på samma ställe som vid 3 km.

Man kan ju tycka att vi borde bli misstänksamma när vi inte träffade på en käft. Nåja förutom en väldigt suspekt gubbe i en röd bil som uppenbarligen tyckte att vi såg ut som tjuvar eller minst lika suspekta för det var fasen vad lååååångsamt han gled förbi oss medan han eyebolade (alltså glodde om ni inte fattar vad jag menar) oss.

Det visade sig slutligen att vi hade gått 13 km slingan, ofrivilligt, plus att vi redan hade gått drygt 1 km innan vi klev på så vi gick nästan 15 km igår.

Gissa om jag har ont någonstans i kroppen?!

Och tro mig, det här var inte någon promenad för dem svaghjärtade för pulsen var hög och rötterna och stenarna var extremt många.

Fi fan....men det känns rätt gott nu. När jag inte är där ute och kliver över kottar i storleken utav klippblock, och rötter halare än en insmorjd ål. Men till helgen blir det nog en runda till....

Fan va knäpp man är!

Stilla undran

Jag bara undrar...

Män liksom. Hur ska velpottorna ha det.

För om man ber om hjälp så kan det ju uppfattas som om man vill ha hjälp?!

Korrekt?!

Kunde inte vara mer fel.

Suck liksom.

Trött

..men förbannat nöjd. Magen fortsätter att krampa men det är bara att köra på.

Dagen har varit hur körig som helst. Jag fick inte möjlighet att äta lunch förrän klockan 14.00. Då var jag inte längre så trevlig.

Sen blev det lite kaka på eftermiddagen..nåja man kan ju inte var duktig hela tiden.

Nej den mest nöjda känslan kommer från att jag faktiskt sprang 6 km idag också. Och sänkte tiden med 4 minuter...trots att jag faktiskt inte kunde springa upp för alla backar på grund av magen. Nåja, när jag kommit hela vägen fram informerar min kära sambo mig om att jag skulle ha sprungit ca 100 m till. Jag gav honom en ond blick och fräste lite.

Jag sänkte tiden och sprang 6 km, ska det vara så svårt att fatta?! Gubbe.

Sen undrar jag bara om det är någon mer som har hittat persilja i örat?

Inte?!

Nähä men då är det väl bara jag då då...

Konstigt...Jag åt ju gröt till kvällsmat!

Phu..

..eller hur det nu stavas. Lång diskussion med sambon men nu gör jag fel bara för att jävlas...haha.

Idag har det varit planeringsdag...hela dagen.

Efter mycket om och men hittade jag lokalen där vi skulle vara.

Ingen annan där. Försöker nå mina kollegor via telefon....no answer. Vad göra?

Inte mycket annat än att placera röven på en regnblöt stentrappa. Hmm..urinvägsinfektion...magkramp...Övergiven på en stentrappa i en regning stad.

Kan ni se det framför er...?

Äsch men det var väl inte så farligt men säger man 08.00 tycker jag att man ska vara där 08.00. Lite innan fungerar ännu bättre för mig. Dock inte en kvart försenat och inte en halvtimme. Som vissa utav oss var..

Nåja efter en stund dök en kollega upp och vi ska kliva in i byggnaden. Koder, nycklar och omständligt som fan rent ut sagt. Ni som känner mig vet att jag brukar kolla upp saker ordentligt och vara förbered. En viss annan person hade låtit påskina att hon visste hur detta skulle gå till.

Det gjorde hon inte.

Larmet gick!

Tur för oss att det inte var kopplat till SOS alarm, som det var tills nyligen, för då hade en hop med poliser kommit farandes i en jävla fart och det hade inte blivit så bra.

Tänker er hur dem sladdar in på gatan, adrenalinpumpade och med testosteronet sprutandes ur öronen. Dom hoppar ut ur bilen i farten och slänger sig i en typisk poliskullerbytta över det regnvåta gräset. "Freeze mother fuckers" vrålas ut, pistoler är dragna och någonstans exploderar en bil bara för att..och där står vi...som två får.

Nä så blev det nu inte men det hade kunnat bli så. Men på tal om får så står hon bara där och säger "jaha...vad gör vi nu då?" med larmet tjutandes i bakgrunden.

Tja, löser det kanske?

Så jag löste det. Inte för att hon erbjöd sig.

Suck.

Nä min mage är fortfarande paj. Men jag har inte tid att vara sjuk nu. Man vet ju inte vad som händer på jobbet imorgon och då kommer dom kanske behöva mig till att driva ihop flocken, igen. Haha.

My God...

Vilken dag. Magen pajade fullständigt igår och det hade inte blivit bättre imorse. Min vana trogen lyssnade jag inte på magen och körde till jobbet iallafall.

Det var väl tur i oturen att jag gjorde det. Vi hade inplanerat ett stort möte idag nämligen. Vi ska egentligen vara fyra som arbetar med mina arbetsuppgifter...idag var vi två!

Tur då att min kollega är lugnet själv så att jag med min krampande mage kan andas och bara vara med som en prydnad.

Not.

Hon började nästan gråta när hon fick veta att de andra var sjuka. Visserligen har hon mycket att göra men det har faktiskt jag också. Sen satt hon och suckade och ojade och ringde ett samtal. Men jag gick och kopierade en maaaaaaassa till mötet och ordnade inför det.

Sen satt hon där och bara fanns medans jag var tvungen att agera, visserligen helt okej eftersom jag visste mer än hon men iallafall. Jag hade trots allt diarré imorse när jag gick upp.

Efter mycket om och men och lunch och ytterligare möten var det äntligen slut.

Aj min mage. Kan man få en ny?

Nu börjar jag få..

...gråa hår..gråa hår...

Jag tittar, under tvång, på partiledardebatten. JA jag vet att det är viktigt som tusan men för fan, jag somnade ju innan programmet hade börjat.

Och när, NÄR undrar jag, blev jag så gammal så att jag skulle sitta och titta på det här under en timme..på en söndagskväll?

Shit, dags att ansöka om trygghetslarm och plats på ett boende?!

Helg..

..som snart är slut. Men det har varit trevligt.

Igår var några vänner över på middag och spelkväll. Jag vann inte men jag var ju tvungen att ta det lite lugnt...iallafall när man har gäster hemma ;)

Det blev lite mycket alkohol och det kändes av imorse. Mådde inte dåligt men ni vet den där sega känslan som sitter i dagen efter.

Det gjorde det lite segt med träningen idag och framför allt gav det mig sura uppstötningar.

Vet ni hur svårt det är att springa med sura uppstötningar? Amen det är väldigt jobbigt kan jag säga. Så det blev bara knappt 30 minuter löpning och en kvart promenad. Men det var träning så det kan jag inte klaga på.

Det går snabbt i svängarna

Idag har jag kraschlandat fullständigt. Det känns inte bra med någonting och allt jag vill göra är att äta mina non stop och inte komma fram från under min sten.

Det är så svårt när man känner sig osynlig och när man inte kan lite på någon överhuvudtaget. Nu pratar jag inte i mitt privatliv utan på mitt arbete. Det känns trist att behöva säga det men jag känner mig så sjukt ensam så att jag vet inte var jag ska vända röven härnäst. Jo jag har arbetskamrater jag kan prata ytligt med men jag behöver mer än att snacka om vädret, helgen och eventuell träning. Och visserligen har jag några som jag kan ventilera lite djupare med men...nä dem har sina problem.

Men nej inte deppa ihop...inte tycka synd om...Jag kommer igen...snart.

Inga 6 km idag men dock träning i 45 minuter. Och imorgon är det fredag och det ska bli så sjukt skönt.

Avundsjuk på väninnan som är i USA...jag vill också!

Och grattis till Kaninmamman som fyller år!

Nu ska jag äta non stop och kela med mina djur...ja sambon är inräknad!

Gaaaaaaaaargh

Nu var det gjort. Nu har jag klarat av att springa 6 km. Men som så mycket annat i mitt liv kan det naturligtvis inte vara enkelt. Näpp, kan vi krångla så gör vi det.

Jag springer ju tillsammans med min sambo. Som ni vet så blir jag ibland lite trött på honom, kanske lite mer än lite men det får vi diskutera vid ett annat tillfälle. Hur som helst så skulle vi ut och springa.

Nytt spår som jag aldrig sprungit innan. Då lägger man mycket fokus på att försöka ta reda på vad som kommer runt nästa träd. Bara för att upptäcka att det bara är oändligt mycket mer stig kvar att springa på. Sambon övertygar innan löpet påbörjas att det är bra skyltat.

Det var det...efter 2 km och fram till ca 5 km...Sen gick stigen över i en väg och var det höger eller vänster som gällde? Det visade sig senare att det tydligen var rakt fram som gällde, go figure!

Det är plågsamt, det är svettigt, det är fluff som skvalpar på magen och låren och rumpan och..ja ni fattar. Dessutom såg jag också allt..i min egen skugga....För jävligt...MADDA FAKKA...

Hur som helst. Överenskommelsen med sambon var att vi ses vid bilen.

Enkelt så.

Kan man tycka.

Men inte med min sambo...som bestämmer sig för att tänka lite för sig själv.

Och flyttar på bilen!

Do I like to look for the car? Ever? Nej det gör jag inte. Och speciellt inte efter att jag precis har sprungit 6 km. Då vill jag inte behöva leta efter sambo som befinner sig gud vet var.

Men det var bara att gå tillbaka och som tur var så hittade jag honom efter ca 10 minuter.

Det bästa av allt är att han är helt övertygad om att han har gjort helt rätt. För han ville ju bara vara snäll. Genom att parkera på ett ologiskt ställe där jag aldrig har varit. Ca 1 km åt helt fel håll.

Explain..please! I don't fattar. Men jag klarade av det...Så just nu är jag bäst!

När...

..lösgodiset inte längre gör för munnen det som det tidigare har gjort. Nu ligger det i kompostpåsen tillsammans med en snuttad fralla och lite gamla grönsaker.

Vilken märklig känsla. Nu ska jag mysa med en söt pälspralin som ligger bredvid mig. Så myyyyyyyyyyysigt!

När frukosten redan är uppäten

Japp, nu sitter ni säkert där och tänker suckande att min karl har ätit upp min frukost.

Men ni kan inte ha mer fel.

Imorse när jag skulle rosta mitt bröd kunde jag inte hitta påsen. Jag skulle kunna svära på att den låg på bänken bredvid micron igår kväll. Men imorse var den borta.

Och som jag letade. Jag tror inte att skafferiet har varit så uttömt...någonsin. Av någon anledning tittar jag ner på pälspralin nr 1 som ligger och fläker ut sig på golvet.

Han ser väääldigt nöjd ut. Han gillar plastpåsar. Brödet låg i en plastpåse....Han har snuttat på en vallmofralla tidigare...Han såg mycket nöjd ut.

Så jag lägger mig på knä för att komma i katthöjd och...voila...Under köksbordet ser jag en liten plastflik titta fram, gömd bakom en gardin. Jag tittat på katten...han ser lite mindre nöjd ut. Det var inte riktigt vad han hade tänkt sig.

Pälspralin nr 2 ligger på skrivbordet i rummet bredvid och tycker att jag är en idiot..som vanligt.

Väl framme vid påsen ser jag att den är öppnad...och brödet inuti är...just det.. snuttat på. VAD I HELVETE?

Pälspralin nr 1 ser nu mycket missnöjd ut och försvinner obemärkt ut ur köket för att sätta sig på en säker plats. Han argumenterar inte ens med mig när jag svär och skäller samtidigt som jag konstaterar att min frukost har halverats.

Jag förstår inte vad det är som är så spännande med bröd? Inte för en katt iallafall. Och med en massa solrosor och andra frön i?! WHAT liksom?

Så frallan uppe i hörnan (klicka för större bild och större förståelse för vad han har gjort)...japp...det är den. Beviset...jävla katt...

Nån som vill ha en katt? Han kan mata sig själv! Väldigt kelig och hmm...påhittig..