Det har varit lite tyst omkring mig nu...det var inte alls enkelt att ge dottern ersättning. Hon åt med god aptit men tårarna sprutade på mig. Den fick hon ont i magen efter 30 minuter och tårarna sprutade på oss båda. Nu blandar jag ersättningen med utpumpad mjölk och hon är så nöjd så.
Jag har däremot svårt att acceptera det och vill inte ge upp pumpandet. Idag har jag hoppat över lunchpumpen. Tror att tuttarna kommer implodera snart och då finns det inget mer att göra. Kanske är det så svårt eftersom jag tänker att det är det sista bandet mellan oss. När det försvinner så behöver hon mig inte längre. Då kan jag hoppa ut genom ett fönster och försvinna utan att hon skulle märka det. Det är dumma tankar men dem är mina ständiga följeslagare. De, ångestens iskalla strypgrepp och det stora berget till klump som bor i mitt bröst. Trots det så blir det bättre...fast vissa dagar kan jag lika gärna krypa in under en sten.
På nätterna när jag matar henne kommer jag på vilket privilegie det är att få vara hennes mamma. Nåja det glömmer jag snart när hon vrålar av ilska på mig. Sen kommer jag på det igen. Och då kan jag sitta där i mörkret, med sambon snarkande bredvid och dottern i famnen snarkandes ikapp med sin pappa. Då är jag, trots nattsvarta dagar och tankar, lyckligast i hela världen. För min familj är så fin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar