När man tappar bort...

...en katt.

Då kan man bli lite lätt stressad...även om man försöker vara lugn och sansad....

Jag arbetade till 17.35 idag och då har solen börjat sin bana ner på himlen. Men jag ville trots det släpa ut mina djur på frisk luft och lite spännande smygande i buskarna.

Så ut for de med ett huj. Men Norris, som i vanliga fall ska så långt bort från matte som möjligt, han var väldigt mattig. Mjau...mjauuuu...mjaooooo....MJAOOOUUUU?! Så jag fick inte koka mina förbannade potatisar utan var tvungen att valla honom ute i trädgården som ett jävla får...

Men den andra kissen....han den svartvita ni vet...han gick iväg så fint för sig själv.....

Och försvann...

Och så blev det mörkt...och då är det svårt att se svartvit kisse som inte säger ett pip. Och man letar, och lockar och håller på som ett jävla fån. För någonstans inom sig vet man...VET MAN.. att kattfan sitter och tittar på det stora puckot som går runt och ropar...Klart man inte svarar då liksom. Men efter mycket om och men hittade jag honom. Eller så tittade han fram från busken som han hade integrerat sig med som ett jävla pälsigt löv.

Nu är båda inne.