Det kallas..

Förlossningsdepression och drabbar ungefär 1 av 10 kvinnor. Jag är tydligen en av dessa olyckliga. Det pratas inte särskilt mycket om det, snarare viskas eller nämns som hastigast i förbifarten. Det drar ner en i ett svart hål fullt av ångest, förtvivlan och enorm nedstämdhet. Det påverkar ens kapacitet att ta hand om och framför allt njuta av det lilla underverk man har i sina armar.

Jag har tekniskt sett inte fått diagnosen ännu men det talas om att sjukskrivna mig så det är inte någon baby blues. Det är ingen djup depression i den meningen att jag behöver medicin men likväl tillräcklig för att behöva professionell hjälp.

Jag vet inte varför jag inte har sagt något innan. Förmodligen för att jag, som så många andra, skämts för mitt tillstånd och inte har velat erkänna det; ens för mig själv. Det går ju emot allt jag hade förväntat mig och drömt om. Jag och lillan skulle ju vara hur bra som helst..med en gång. Kärleken har funnits där hela tiden men ångesten kalla hand har hela tiden gjort sig påmind. Inget har varit bra i mer än en sekund innan osäkerheten på min förmåga har gjort sig gällande. Den enorma oron som har ätit upp all min vakna tid,det har varit mycket vaken tid att oroa sig på, har varit minst sagt utmattade. Tröttheten kan jag hantera, det ingår när man har ett spädbarn men det andra...örk.

Den förtvivlade undran över var lyckan tog vägen. Förtvivlan över att tårarna runnit trots kärlek och lycka. Oro för förstörd anknytning, alla hemska mardrömsscenarion om allt hemskt som kan hända. Inget som har hänt och förmodligen aldrig kommer att hända. Det är högst osannolikt eftersom det rör sig och väldigt specifika men mycket udda, iallafall ibland, scenarion.

Trots det har det funnits skratt. Förlösande, långa, skratt tillsammans med sambon, som har varit en sån klippa. Som natten, då vi fortfarande kämpade med den %#*$@# amningen. Vi konstaterade att jag kunde starta en egen mjölkfabrik och trötta som vi var klockan två på natten så dog vi nästan av skratt. Eller när sambon slog i tån mitt i natten med dottern i famnen. Dottern som skulle vyssas lugnt och fint till sömn, hon som nästan sov. Han ville vråla alla möjliga fula ord men valde istället att hytta med näven i luften och vråla "GAAAAAAAAAAAAH", som en sjörövare. Själv låg jag i sängen och försökte kväva mig i kudden för att han inte skulle höra mitt skratt. När han hade gått låg jag kvar och skrattade så tårarna sprutade. Till sist var jag tvungen att leta upp honom och prata med honom. Då skrattade han lika mycket. Han trodde att han hade varit tyst men jag är övertygad om att hela gatan hörde honom. Vi skrattar fortfarande åt det idag.

Det blir inte bättre av att läsa på Internet heller. 'Det är bra om du kan vila, äta, göra sånt som har gjort dig glad tidigare och försöka ha rutiner. Kanske gå en promenad varje dag och ta en dusch. Det viktigaste är att få vila, be om avlastning.' Jo men visst...eller? Hur duschar man med en liten bebis som vill krypa in i en igen? Hur äter man med dito? Det går men inte som rutin utan mer som lycklig slump, speciellt när sambon är iväg.

Hur som helst så har jag har tur, jag har världens bästa sambo som har ställt upp till 100 %, om inte mer. Jag har dessutom inte trillat ner allt för långt i mitt hål. Jag kan se ljuset, även om det är förbannat svagt ibland.

Nåväl. Jag skriver INTE detta för att få sympati. Jag skriver det INTE ens för att jag vill prata om det mer än nödvändigt, jag får den hjälp jag behöver. Vill jag prata om det så gör jag det med dem som jag väljer att göra det med. Däremot så tänker jag inte tillåta mig själv att censurera en så stor del i mitt liv. Det pratas inte så mycket om det här och som nybliven mamma så känner man sig lätt ensam. Trots alla tusen människor, man inte orkar med, som finns runt omkring en.

Men goda råd är dyra och välmenande alldeles för lätta att få. De sistnämnda är dessutom helt värdelösa, eftersom de oftast cementerar de nedvärderande tankar och känslor som man redan har, snarare än hjälper. Dessutom blir det lätt ett nonchalerande av det som upplevs vara ett problem. Folk har en benägenhet att komma med lösningar, i all välmening, som oftast landar helt fel. Varför, iallafall jag, blir än mer fast i mina tankar, krav och måsten. Jag skriver också eftersom det finns så många som mår så dåligt men håller skenet uppe. För familj, partner, vänner etcetera. Jag har pratat med så många mammor som upplevt samma sak, mer eller mindre. Varför är vi så tysta? Blä. Hur ensamstående mammor gör det förstår jag inte och orkar inte ens tänka på...huu.

Slut på självplågeriet och fram med glädjen. Den ligger där bakom kröken, men vilken av dem?!

Ta nu hand om er! Jag ska äta choklad ;)