Påskmiddag

Tillsammans med 2 andra småbarnsföräldrar...spännande. Men det gick bra.

Helstekt kyckling i ugn, ugnsbakade rotfrukter, sås och trevligt sällskap. Nice.

Ja och så värpte en av kycklingarna ett fint ägg. Juh..

Barnvakt..

Behövs inte. Jag har en fantastisk kattvakt sim klarar biffen. Han är mycket noggrann med att tala om hur dåligt jag sköter flingan när hon är/blir ledsen.

Påsk..

Idag får vi finbesök från Långtbortistan (norrland). Så nu kommer det vara 3 små barn i huset och 4 vuxna. Mycket liv och rörelse, härligt!

Hoppas ni får en trevlig påsk!

Sjuklingen..

Norris är ju sjuk..och nu utnyttjar han det till fullo genom att ligga i mitt knä o tycka synd om sig själv. Det kan han få göra en stund.

Den här..

Tårtan har jag gjort. Vet inte om den är god men fasen vad fin den blev! Tårtkalas hos oss!

Sjukling..

Norris var i slagsmål för några dagar sedan. Han har haft ont och varit som katter är mest, nämligen hållt sig ur vägen. Idag fick jag undersöka honom och det blev raka vägen till veterinären. Han har nu fått en krage och har fått två sår tömda på var, urk. Han är nu mycket missnöjd och groogy. Istället för att gå framåt backar han hela tiden. Tror att det har med tratten att göra.

Sitter här och tittar tjurigt på mig med stora pupiller och dräggel i mungipan. Stackars.

I min brevlåda...

Väntade ett väldigt trevligt brev på mig. Jag vet inte vem det är från men TACK så himla mycket. Det värmde!

Sambon är lite muttrig och undrar vem Karl är...

Tack!!

Vårdagjämning..

Vilket skämt!

För....

6 veckor sedan föddes hon...Nu väger hon drygt 4,1 kilo och är 55 cm lång. Galet!

Jag vet inte..

Hur lyckades jag med det här? Sambon är ju 50% delaktig men iallafall...

Tre små sömntutor..

Det syns dåligt men sambon, flingan och Norris sover tokigt gott tillsammans. Mysigt. Ska se om jag får plats.

Det kallas..

Förlossningsdepression och drabbar ungefär 1 av 10 kvinnor. Jag är tydligen en av dessa olyckliga. Det pratas inte särskilt mycket om det, snarare viskas eller nämns som hastigast i förbifarten. Det drar ner en i ett svart hål fullt av ångest, förtvivlan och enorm nedstämdhet. Det påverkar ens kapacitet att ta hand om och framför allt njuta av det lilla underverk man har i sina armar.

Jag har tekniskt sett inte fått diagnosen ännu men det talas om att sjukskrivna mig så det är inte någon baby blues. Det är ingen djup depression i den meningen att jag behöver medicin men likväl tillräcklig för att behöva professionell hjälp.

Jag vet inte varför jag inte har sagt något innan. Förmodligen för att jag, som så många andra, skämts för mitt tillstånd och inte har velat erkänna det; ens för mig själv. Det går ju emot allt jag hade förväntat mig och drömt om. Jag och lillan skulle ju vara hur bra som helst..med en gång. Kärleken har funnits där hela tiden men ångesten kalla hand har hela tiden gjort sig påmind. Inget har varit bra i mer än en sekund innan osäkerheten på min förmåga har gjort sig gällande. Den enorma oron som har ätit upp all min vakna tid,det har varit mycket vaken tid att oroa sig på, har varit minst sagt utmattade. Tröttheten kan jag hantera, det ingår när man har ett spädbarn men det andra...örk.

Den förtvivlade undran över var lyckan tog vägen. Förtvivlan över att tårarna runnit trots kärlek och lycka. Oro för förstörd anknytning, alla hemska mardrömsscenarion om allt hemskt som kan hända. Inget som har hänt och förmodligen aldrig kommer att hända. Det är högst osannolikt eftersom det rör sig och väldigt specifika men mycket udda, iallafall ibland, scenarion.

Trots det har det funnits skratt. Förlösande, långa, skratt tillsammans med sambon, som har varit en sån klippa. Som natten, då vi fortfarande kämpade med den %#*$@# amningen. Vi konstaterade att jag kunde starta en egen mjölkfabrik och trötta som vi var klockan två på natten så dog vi nästan av skratt. Eller när sambon slog i tån mitt i natten med dottern i famnen. Dottern som skulle vyssas lugnt och fint till sömn, hon som nästan sov. Han ville vråla alla möjliga fula ord men valde istället att hytta med näven i luften och vråla "GAAAAAAAAAAAAH", som en sjörövare. Själv låg jag i sängen och försökte kväva mig i kudden för att han inte skulle höra mitt skratt. När han hade gått låg jag kvar och skrattade så tårarna sprutade. Till sist var jag tvungen att leta upp honom och prata med honom. Då skrattade han lika mycket. Han trodde att han hade varit tyst men jag är övertygad om att hela gatan hörde honom. Vi skrattar fortfarande åt det idag.

Det blir inte bättre av att läsa på Internet heller. 'Det är bra om du kan vila, äta, göra sånt som har gjort dig glad tidigare och försöka ha rutiner. Kanske gå en promenad varje dag och ta en dusch. Det viktigaste är att få vila, be om avlastning.' Jo men visst...eller? Hur duschar man med en liten bebis som vill krypa in i en igen? Hur äter man med dito? Det går men inte som rutin utan mer som lycklig slump, speciellt när sambon är iväg.

Hur som helst så har jag har tur, jag har världens bästa sambo som har ställt upp till 100 %, om inte mer. Jag har dessutom inte trillat ner allt för långt i mitt hål. Jag kan se ljuset, även om det är förbannat svagt ibland.

Nåväl. Jag skriver INTE detta för att få sympati. Jag skriver det INTE ens för att jag vill prata om det mer än nödvändigt, jag får den hjälp jag behöver. Vill jag prata om det så gör jag det med dem som jag väljer att göra det med. Däremot så tänker jag inte tillåta mig själv att censurera en så stor del i mitt liv. Det pratas inte så mycket om det här och som nybliven mamma så känner man sig lätt ensam. Trots alla tusen människor, man inte orkar med, som finns runt omkring en.

Men goda råd är dyra och välmenande alldeles för lätta att få. De sistnämnda är dessutom helt värdelösa, eftersom de oftast cementerar de nedvärderande tankar och känslor som man redan har, snarare än hjälper. Dessutom blir det lätt ett nonchalerande av det som upplevs vara ett problem. Folk har en benägenhet att komma med lösningar, i all välmening, som oftast landar helt fel. Varför, iallafall jag, blir än mer fast i mina tankar, krav och måsten. Jag skriver också eftersom det finns så många som mår så dåligt men håller skenet uppe. För familj, partner, vänner etcetera. Jag har pratat med så många mammor som upplevt samma sak, mer eller mindre. Varför är vi så tysta? Blä. Hur ensamstående mammor gör det förstår jag inte och orkar inte ens tänka på...huu.

Slut på självplågeriet och fram med glädjen. Den ligger där bakom kröken, men vilken av dem?!

Ta nu hand om er! Jag ska äta choklad ;)

Snuttan..

Rocking the outfit...

Sover söt hos mamma.

Mhm..

Mjölkstockning, feber, fryser ihjäl, superont i kroppen och helt ensam. Jag liiiider.

Efterlysning

Här om dagen fick jag ett sms från någon som bjöd in mig till fest..tror jag..kanske den 23 mars eller april. Anledningen till att jag inte vet är att meddelandet kom till min hemtelefon. Så en läskig Telia-robotröst läste upp det för mig. Om jag ville veta vem det var från skulle jag betala och trycka på en siffra.

Nå, jag var mitt uppe i att mata bebis och fixade inte utmaningen att trycka rätt.

Så nu efterlyser jag den som skickade smset. Vet inte om hon/han läser bloggen men gör du det så smsa igen, gärna till min mobil den här gången :D Så ska jag fatta ett moget beslut och skicka ett lika moget svar ;)

Om 13 minuter...

För 5 veckor sedan föddes världens finaste lilla flinga! Bara så att ni vet.

Gullunge..

Först brottningsmatch med pappa...sedan toksomna i knäet. Snart dags att bli matad, kan det bli bättre?!

En sån här...

Tänkte jag, innan jag skaffade barn,att det var ju onödigt. Men med tanke på hur många gånger om dagen som flingan äter så blir det många flaskor. De senaste veckorna har jag svurit många eder efter att ha tappat ner steriliserade flaskor och nappar i grötkastrullen. För allt har stått på parad längs med diskhon.

Men nu har vi alltså införskaffat ett special-diskställ, mycket bra. Så nu är det bara att pumpa vidare och diska på.

Vad gör ni då?

Mini-me...

Jag önskar att jag kunde visa er min dotters mini-me imitation. Men för att lyckas med det skulle jag behöva en tredje hand....vilket jag inte har..Synd. Ni får visualisera det helt enkelt.

Premiär..

Idag har liten plutt och jag varit i handlat på Maxi. Det var lite läskigt att göra det själv men gick utmärkt. Sprang på en kollega sim väntar sitt tillskott om 3 månader.

Men pluttan blev väldigt trött för hon åt när vi kom hem och har sovit sedan dess. Vilket egentligen är bra för jag har hunnit fixa mat till både henne och mig. Och nu äter jag muffin..Nice.

Och förklara för mig varför allt som kan gå sönder eller larma alltid för det när man är upptagen med att byta blöja eller mata liten? Torktumlaren körde ett race innan nämligen. Så lugn matstund kunde vi glömma.

Ne, nu får hon snart vakna...tråkigt ju...

Mmm..

Muffins som sambon har bakat..supergoda. Mysig dotter i famnen och mysig katt i soffan. Kan man begära mer?