En nybliven mammas bekännelser

Det är inte helt enkelt det där med att få barn. Inte nog med den fysiska påfrestningen det innebär att bära och föda barn. Hormonerna som rusar runt i kroppen före och efter förlossningen. Dels den mentala omställningen av att bli tre i familjen men framför allt det enorma ansvaret som medföljer.

De första dagarna var därför lika fyllda med lycka och enorm kärlek men även mycket tårar och en enorm oro och rädsla över att göra fel. Som exempelvis när jag en sömnlös natt vyssade lilla bus hårt. Och hon gick från vrål-apa till slapp, knäpptyst och toksovandes på en mikrosekund. Jag var helt övertygad om att jag hade tagit ihjäl henne eller minst gett henne en hjärnskada. Då är det tur att man har fantastiska vänner som bekräftar en. För sambons lugnande ord hjälpte inte. På tal om sambon så har han varit en klippa. Så himla omtänksam och har passat upp hela tiden. Alltid haft en öppen famn när tårarna har kommit men även med ett och annat skratt redo. Jag hade inte orkat det här utan honom. Tur att jag slipper. Han hade det nog inte så lätt under förlossningen heller. Stackarn. Och förlossningen ja, den kan vi prata om en annan dag. Men personalen var fantastisk!

Men det har också funnits stunder av enorm lycka, så att tårarna har sprutat åt alla håll. Som när hon ler. Det är världens vackraste leende, jag blir tårögd av att tänka på det. Eller när hon är vaken och nöjd och bara tittar sig nyfiket omkring. Då ser hon lite ut som en rumpnisse. Underbar.

Det är först nu efter nästan en vecka som jag har börjat landa.

Till alla mina fina vänner som smsat och frågat hur vi mår. Tack! Jag har verkligen inte glömt bort er och jag läser alla sms. Jag har bara inte orkat svara. Det kommer förändras! Snart kommer ni att översköljas av berättelser om bajs, kräks och allt annat.

Ja, jag kommer att bli en sån mamma för hon är den finaste. Vår lilla busflinga.