Så som ni ser på bilden är det min arm och den ser inte ut som vanligt. Men nej, jag har inte börjat knarka. Även fast förnekelse väl är det första tecknet?!
Hur som helst så vet ni att jag har mått lite si och så den senaste tiden. Migrän och en stökig mage. Det har varit minst sagt jobbigt. Inte många friska dagar på sistone.
I tisdags åkte jag till arbetet som vanligt men hade lite ont i magen. Men van som jag är så jag tänkte att det går över. Men så fasen heller. Det blev bara värre och värre. Till sist fick jag, återigen, spurta till toaletten för att kräkas. För andra gången på mindre än en vecka. Och ringa sambon som fick hämta mig. Och så hem och kräkas och skrika av smärta på badrumsgolvet och kräkas och..ja ni förstår nog. Det låter nog som om jag överdriver....
Jag önskar att jag överdriver....det gör jag tyvärr inte. Sambon var, stackaren, utom sig och visste inte vad han skulle göra. Han försökte få mig att äta o dricka lite men jag fick inte behålla något. Till sist ringde han till sjukvårdsupplysningen. De var övertygade om att jag hade blivit magsjuk. Jag försökte förklara att jag kräktes av smärtan i sidan av magen. Men nej "du är nog magsjuk". Ibland får man bara inget gehör helt enkelt.
Sambon valde att ringa till vårdcentralen. Som tyckte att jag skulle komma in på deras drop-in tid varpå jag vrålade från badrumsgolvet att det "finns inte en chans i helvetet att jag sitter hos er i flera timmar och väntar".
Tänk, då fanns det ju en tid till en läkare...13.30...vi ringde 10.30. Så mer kräkas och ligga och vrida mig i smärtor. Och så den jävlahelvetes resan till vårdcentralen. Jag vet att han inte gjorde det med vilje men jag tror att sambon hittade alla gropar i hela världen att köra ner i. Plus att de höll på med vägarbete...
På vårdcentralen var läkaren lite sen, varför jag hann kräkas två gånger till innan jag fick träffa henne. Typiskt nog sprang jag också på en vän där...stackars henne för jag var inte så mycket att hänga i julgranen just då.
Så prover, kräkas två gånger till, läkaren skulle klämma och känna lite mer. Och sedan hem med förmaningen att försöka äta och dricka...
Så hem igen på den jävlahelvetes vägen. Och kräkas och försöka hitta en skonsam ställning...det gick inte. Till sist, vid 21.30 så stoppade sambon in mig i bilen och tog mig till akuten. Mer prover, mer kräkas, mer undersökningar...
Slutligen kom de fram till att det mig var njursten och gav mig smärtstillande och sen var jag i himlen. Äntligen slippa att ha ont. Så hem igen vid 02.30 och äntligen sova.
Stackars sambon var med hela tiden. Höll min hand och lovade mig att det skulle bli bra.
Och det blev det...bara för att bli sämre igen. Inte lika illa som i förrgår. Dock väldigt illa.
Imorgon är det röntgen sen får vi se vad som hander med eventuell behandling. Stenen är inte ute ännu iallafall...urk..
Stackare!!! Hoppas du mår bättre. Blev riktigt orolig medan jag läste men blev lite lugnad av att läkarna vet vad felet är iaf. Stor kram och krya på dig
SvaraRadera