Om att göra bort sig...

Som ni vet så tränar jag ju...jag springer... Eller lufsar som det nog snarare är om jag ska vara ärlig. Hur som helst så är jag inte den som äälskar att andra är ute i spåret samtidigt som jag. Helst ska inte ens en myra ute var ute...Helt tyst och tomt ska det vara. Gärna svalt och lite lätt duggregn. Ja och så inga uppförsbackar... Men det är ju bara jag. Hur som helst var det intervall som gällde idag. 3 gånger 4 minuter max löpning. Nu låter inte det så mycket för er. Vaddå, tänker ni, 4 minuter? J**la latmask. Jo men ser ni 4 minuter är fruktansvärt lång tid med uppförsbackar, blodsmak i munnen, muskler som strejkar och...Och så alla andra jä**la hurtbullar som jag inte kommer förbi hur mycket jag än kämpar. Idag var det dessutom synnerligen svårt att komma ut i spåret. Jag hade tusen mycket bra ursäkter för att inte ge mig ut. Nåväl, jag kom ju ut. Och kämpade på. Och sprang som jag inte gjort på länge, kämpade och tvingade mig själv till att inte sakta ner trots att jag hade kunnat ge pengar för att få sluta springa. Så avslutar jag se sista meterna. Uppför en jobbig backe, inte sakta ner lite till...bara lite till, sista nu, och slutligen ner för en annan backe och 5, 4, 3, 2, 1... stopp.. Och gör väl något som jag aldrig har gjort i hela mitt liv. Jag sträckte armarna i vädret... Bara för att sekunderna senare höra flåsande steg bakom mig och inse att jag inte var den enda som var ute i spåret. Detta är varför jag hatar att springa bland andra. Det går fasen inte att släppa ner garden för 1 sekund. Inte ens för att släppa en liten fis...för vet ni vad...har ni försökt kontrollera en fis någon gång?? Och hur gick det för er...funkade bra eller?! Försök då springa allt vad ni kan. Ni vet springa från galen-yxmördare-löpning, verkligen ta i från tårna, så att lungorna skriker efter luft och musklerna i benen skriker efter syre och blod... Försök DÅ kontrollera er fis...hmm... Inte lika lätt va? Lägg då till lite dålig mage eller dålig mat. Nåja nu kanske inte det är det första man tänker på om och när man blir jagad av en galen yxmördare. 'Oh, hjälp bara jag inte fiser nu...' Men det händer mig några gånger i veckan. Alltså inte yxmördaren..shit nu är det dags att lägga ner. Hur som helst så släppte jag mig inte men det kändes dumt att stå där med armarna i skyn som om jag tagit OS-guld. Speciellt som jag blev omsprungen. Så det gick ju inte...det var bara att jaga efter och se till att få sista steget, vilket jag också fick..