Om att göra sig lyckligast och olyckligast i världen...

Idag gjorde jag en riktig raid i min stad. Jag tog samtliga zoner.

Om jag bortser från att jag måste köra för att ta mig fram så undkommer jag ändå inte blickarna. För det ser lite udda ut, kan jag tänka mig, när person efter person kommer förbi en plats och halar fram sin mobil. Detta efterföljs av ett stirrande på mobilens skärm, staplande steg framåt, bakåt och åt sidan. Här efter försöker turfaren se incognito ut. Smälta in med omgivningen och verkligen se ut som om man hör hemma på just den platsen, fastfrusen...

Idag borde jag dock ha fått en tapperhetsmedalj. Idag hade Håkan Hellström konsert i stan. Sista zonen var på konsertområdet. Jag hade ingen biljett, ville bara ta min sista zon. En plan formuleras i mitt huvud. Sambon tycker att jag är knäpp...jag tänket "Shit the same here we go".

Fram till kassan och följande utspelar sig:
J: Hej, nu kommer du att tycka att jag är knäpp men bara lyssna.
Tjej i kassan: 'ser tveksam ut' Okej??!
J:'plockar fram min mobil för att illustrera' Jag spelar ett spel på min mobil. Det heter Turf o just nu äger jag samtliga zoner här utom en. Den ligger inne på konsertområdet. Om jag lämnar mitt leg, ger du mig 5 min för att ta zonen och få äga stan?! Mina vänner står där 'pekar'.
Tjej i kassan: 'ser tveksam ut' Okej, säger hon.

Jag är inne...Det sprudlar inom mig. Jag går med raska steg mot området för min erövring.

Bara för att se att det är avspärrat.
Shit, what to do? Jag kliver fram till två vakter som ser högst skeptiska ut när jag drar min historia. Så säger den ena: Men om du går förbi staketet, längst med väggen så kommer du förbi...Och vi kan kan ju titta åt ett annat håll!

VA?!

Så sagt och gjort, där klev jag in och blev suspekt tittad på men lämnad ifred för ingen visste vem jag var eller varför.

Mycket nöjd turfare som återförenas med generad sambo och vänner.

De ni, det var något för Turfhistorieböckerna.

Och i nästan 1 timme var det så.