Hello...lååångt inlägg.

Ojojoj...Nu har ni saknat mig massor eller hur?!

Men jag har varit sjuk...Och jag är inte sjuk så ofta men HERREGUUD va sjuk jag har varit. Eller ja så farligt har det väl inte varit egentligen men det är lätt att säga nu när det är över.

Så nu alla känsliga..dags att sluta läsa och återkomma en annan dag.

Då kör vi.

Jag har förmodligen haft en släng utav vinterkräksjukan. En mycket trevlig liten sak som har fått mig att kräkas lite nu och då. Anledningen till att jag tvekar till om det verkligen var sagda sjukdom är att jag var tvungen att hjälpa naturen på vägen med att stoppa fingrarna i halsen...det ska man väl inte behöva om man är sjuk eller?

Hur som helst så är det 48 timmar symptomfrihet som gäller innan man får gå tillbaka till arbetet. Så här sitter jag och väntar på att få gå tillbaka till mitt uuunderbara arbete...

Men faktum är att jag har haft så tråkigt att det ska bli lite skönt att gå tillbaka till arbetet imorgon.

Då kommer vi till det lite mindre mysiga i kråksången.

När man har kräkts och haft diarré så är magen tom...ekande tom...med undantag för en hel del mängd luft.

Denna luft måste komma ut. Och det vill man att den ska göra eftersom det är smärtsamt, ytterst smärtsamt, att ha den inom sig.

I måndags hade jag en relativt bra dag men fick akut diarrémage på eftermiddagen. Så resten utav kvällen gick åt att fisa såna enorma mängder att jag var tvungen att vädra en gång i timmen. Stackars sambo och katterna...stackars mig, det är rätt smärtsamt med en massa luft i magen.

Idag tänkte jag att det nog skulle vara bra. Så jag städade hela lägenheten, skottade fram bilen, tvättade, målade lister, diskade, bäddade nytt i sängen etc...Magen bullrade en del men kändes ok.

Tills jag åt kvällsmat och en timme senare dog på toaletten.

Men jag vet att det inte är något annat än min IBS som spökar men iallafall. Så nu är jag där igen...

Farttown. Population...me.

Som slutkläm på berättelse kan jag berätta att det inte är värt att fisa i duschen. Alla som någon gång har prövat detta håller garanterat med mig.

I vattenångorna förvandlas den mildaste lilla fis till en kom-och-hjälp-mig-och-dö-fis.

Så där står jag och duschar...och tänker att en liten kan ju inte ta kål på mig.

My GAD....Det var ju som att kliva ner i ett kärr med ruttnande kadaver. Det var det värsta! Att det kan finnas så mycket ondska i en kropp alltså..Herregud.

Det var ju så att den lilla, knappt-synliga-för-någon-annan-mustaschen-på-överläppen, krullade sig.

Så alltså..gör det inte..

Min största farhåga nu är HUR jag ska överleva på arbetet imorgon utan att få släppen en endaste liten fis. Och när jag säger liten så menar jag STOR.

För just nu existerar inget litet i min värld. Men jag måste tillstå..det är rätt spännande att släppa en fis och med måttbandet kunna konstatera att den skalade av två centimeter på midjan...