Som är ett enormt gasmoln. Alltså vi snackar fisar som skulle kunna döda.
Det är helt galet.
Sambon, som tidigare ikväll, satt inne i ett annat rum konstaterade högljutt att "men du... nu får du väl ge dig?!".
Ja men okej då. Är det bara att sluta? Att jag inte tänkte på det.
Korkat.
Katterna vet inte riktigt vad dem ska göra med den ständiga vädring av luft som pågår. Med stora ögon, öronen klistrade mot huvudet och små skrynkliga nosar som vädrar förtvivlat sitter dem, ca en meter ifrån mig, och tittar. Jag kan riktigt se hur deras förvirrade tankar irrar runt i deras små hjärnor.
"Vaför gör hon på detta viset?" "Vaför dådå?".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar